En söndag, helt i vanlig ordning...

I dag har tjejerna haft cheerträning så vi var där och kollade hela träningen på hur barnen övade på att hjula och på  att göra bakåt volter, dem är såå duktiga! <3 Efter träningen så har dem haft en massa kompisar över och dem har lekt non-stop sedan vi kom hem. :D 
 
Kvällen hos oss har varit jobbig, det är alltid söndagar. Barnen sitter med pappa i soffan och tittar film och spelar lite innan det är dags att hoppa i säng. Barnen är ledsna för att dem vet att det är söndag och då är det strax dags för dem att åka hem igen. För oavsett hur många dagar vi har tillsammans så är det ändå för kort. Barnen ringde nyss hem och frågade om dem kunde få stanna i en dag till. Dem ville egentligen vara här i en vecka, så man tänker att en dag till är väl inte så farligt... Men bara att döma av deras miner efter att dem lade på så antar jag att det inte gick så bra... :(
 
Imorgon är det måndag och jag är ledig hela dagen som jag alltid är på måndagar. Så hade kunnat hämta dem direkt efter skolan vid 13  så dem inte behöver vara där till 16. Vi måste även denna måndag, igen, packa gympa kläder till ena dottern då detta är nått som man alltid fullständigt skiter i att packa med. Man vill väl inte att hon ska kunna vara med på idrotten eller nått? Nya skor behöver hon ha med sig också så hon skickades hit i foppa. 
 
Men, nu får dem ju inte vara hos sin pappa och dem får absolut inte vara här om det bara är jag som är hemma, eftersom att jag räknas inte som människa. Jag funnits i barnens liv i snart 6 år och det enda jag har gjort är att behandla dem som jag skulle ha behandlat mina egna barn. För i vår familj ska ingen av barnen kunna känna någon skillnad på hur dem behandlas, oavsett om dem är hel, halv, plast, hittepå eller bonus. För att vi är en familj. Sen vem det nu stör, det skiter jag fullständigt i, inte mitt problem.
 
 
 
 
Men det största problemet av dem alla är att barnen älskar mig väldigt, väldigt mycket. Och det får dem inte. Och dem får heller inte älska sin pappa, ännu mindre vara med honom då detta är det dem vill mest av allt. Jag borde väl ha varit elak mot dem eller frys ut dem istället, det hade kanske varit bättre istället för att finnas där för dem, ta hand om dem, hjälpa med med allt möjligt, plåstra om dem, lära dem saker, stötta och trösta dem, hjälpa till med läxor, peppa och motivera, natta dem och leka med dem. Men plastpappan i deras familj duger givetvis finemang av mamman till allt från vårdcentral, möten, vara hemma med barnen på lediga dagar och hämta i skolan. Jag undrar hur det kommer sig?!..*hmm* NOT
 
 
Jag orkar i alla fall inte se barnen må såhär längre och jag är trött på att ha panikångest varje helg, jag orkar inte se ett till jobbigt sms från barnen eller ha ett gråtande barn i andra sidan luren. Så vi ringer advokaten imorgon igen. Barnen vet även om att ett samtal från oss även kan innebära mer annat tråkigt också, men dem vill att vi gör det ändå trots det. Sen är jag faktiskt uppriktigt trött på att bry mig om nått annat än vad just barnen vill och tycker. Jag är trött på lögner, skitsnack, baktalan och låtsasliv. Varje gång dem kommer hit så är det minst fyra nya saker som har sagts om oss. Man kan ju nästan tro att man inte pratar om nått annat hemma hos där hemma.
 
Jag tycker att man ska vara väääääldig försiktig med att baktala andra vuxna i barnens närhet, inför barnen och helst skita i det överhuvudtaget! Speciellt då det tydligen förekommer ofta och gärna och framför allt då inget har med verkligheten att göra utan enbart sägs för att få andra att se dåliga ut och göra sig själv till helgon. Den enda man straffar är sig själv. Och vad är det för person som dessutom tvingar små barn med stora hjärtan att välja en vuxen som dem älskar mest och där med välja en sida?! :O Undra om svaret gör så att det känns bättre, mår man bättre då?
  
Barnen har vädjat hela kvällen till sin pappa att ringa och prata med deras mamma och få henne att ändra sig så dem får stanna. Men det har vi heller ingen ork till tyvärr, ringa och säga vad? Vi har försökt att försökt att nå fram i 6 år men där existerar det helt andra planer och synsett än vad barnen vill och vad deras bästa är.
 
Så om det i slutändan innebär att barnen och övriga familjen tyvärr inte kommer att kunna åka till Thailand i vinter, i år heller, så får det väl bli så. Det är ju inte som om att hon ens fortfarande har ringt och berättat om deras planer och ännu mindre frågat om det ens är okej att hon är borta i en månad på pappans tid med barnen heller, innan hon hade bokat klart allt för sin egen del. Vi har försökt att lösa detta länge nu och lösa det schysst. Men det finns inget intresse alls. Så allt som sker från och med nu är självvalt. 
 
Man kan inte gå runt och bete sig hur illa som helst och alltid göra det som passar en själv bäst. Om man sen själv väljer att inte underlätta för barnen så kan man heller inte skylla det på ett icke fungerande samarbete. Samarbete är mellan två parter och om en person skiter i att samarbeta för att det passar en själv bättre, så är det inte den andra partens fel. Det i sin tur har heller inget att göra med dålig kommunikation eller dåligt samarbete alls. Det är att vara egoistisk. Och enbart det.
 
//Linda
 
a.k.a "Styvmamman från helvetet", "Gunilla persson", "militären", "hon som inte finns" eller "hon som inte räknas som människa", "hon med sjuka och störda åsikter och idéer", "hon som duger till barnpassning i kris men aldrig annars"...."hon som bara har skyldigheter men inga rättigheter"...
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
god natt på er! <3
 
 
Idige

Hade varit fantastiskt bra om barnens pappa nångång kunde lyfta luren o själv framföra sina ärenden istället för att skicka dog eller barnen. Så jäkla svårt att sammarbeta med någon man i princip aldrig pratar med. Sluta va så dramatisk. Blir åxå trött på ledsna barn, som dan innan inte vill gå till er alls, Ella har ont i magen i dagar innan för tänk om hon mår dåligt hos er, då är inte jag där, tex. Men jag vet ju att det går över o att de har det super hos er, så bara att peppa dom så dom verkligen kommer iväg till er. O dessa jäkla kläder.....som det tjatas om HELA tiden. Du vill inte att "dina" gympa kläder är hos mig o då kan jag säga lika dant att "mina"gympa kläder inte ska va hos dig. Det är ju den fjantiga tonen det är o har varit hur jäkla många år som helst. Sluta gå Robins ärenden. Det är han o jag som har barn o han kan lyfta luren, NÅGONGÅNG ibland iaf, om det är nåt han vill förmedla om barnen. Istället för att skicka dig eller ungarna. Så kanske det obefintliga samarbetet skulle bli bättre? /Idige

Svar: Ja för va gör det för skillnad om han skulle ringa och kolla om barnen kan vara här. Då avslutas ju samtalet snabbare än vad det hann börja. Det är ju som när du ringer barnen och bestämmer hämtning och lämning bakom ryggen på honom.
dina kläder är inte hos oss. Dem läggs in i förrådet för att sedan tas med på måndagen då hon ska hem igen. Då för väl ni lämna en gympa påse på torsdagen i skolan så hon kan vara med på idrotten på din tid.
Linda Mark




NAMN
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


HEMSIDA


KOMMENTAR